Den
ryska bilden av slaget vid Fraustadt, del 2
av
Bengt Nilsson
Karl
XII valde vid ankomsten till Grodno att avstå från en direkt
stormning av staden. Istället förlades de svenska, polska och
litauiska trupperna några mil bort, öster och norr om staden.
Någon regelrätt inneslutning av Grodno var det därför aldrig
tal om, bara om att skära av de mest bekväma reträttvägarna.
Under de kommande veckorna ägde flera skärmytslingar rum
mellan de båda sidorna, men i det stora hela förblev läget
detsamma.
Kort
efter svenskarnas ankomst lämnade August II Grodno med några
regementen sachsiskt och ryskt rytteri. Han lovade, om man får
tro tsar Peter, att återkomma med undsättning inom tre veckor.
Hur detta skulle ha gått till är svårt att förstå.
Schulenburgs armé gick in över polska gränsen ungefär två
veckor efter Augusts avfärd och kunde naturligtvis inte ha
hunnit till Grodno så snabbt. Den sachsiska avdelning som
befann sig vid Kraków hade måhända kunnat klara uppgiften,
men inget pekar på att August gjorde några större
ansträngningar för att infria sitt löfte. Efter att han hade
kommit till Warszawa den 24 januari inträdde en längre
viloperiod. Först ca en vecka efter slaget vid Fraustadt
började hans styrka att röra sig västerut i sakta mak. Vid
Lowicz, 7 mil väster om Warszawa, möttes August den 13
februari av nyheten om Schulenburgs nederlag och då verkar han
helt ha glömt bort sina utfästelser gentemot tsar en. Den
mycket frustrerade tsar Peter skrev den 24 februari, strax efter
att nyheten om Fraustadt hade nått även honom, till August och
påpekade att det hade gått sex veckor sedan bundsförvanten
avgett sitt löfte om undsättning inom tre veckor. Eftersom
även brev lyste med sin frånvaro, klagade tsaren, visste han
inte vad han skulle tro.
På
rysk sida hade man inte trott att Rehnskiöld skulle våga
ställa sig i vägen för Schulenburgs armé och chocken blev
därför stor när nyheten anlände ca 3 veckor efter slaget vid
Fraustadt. General Repnin vägrade exempelvis inledningsvis att
tro att ryktena talade sanning och tsaren, som först hade hört
lovande nyheter från Storpolen, blev chockad. Den engelske
envoyén Whitworth berättade att nyheten vållade stor
bestörtning även i Moskva och att det från tsarens
högkvarter hade kommit brev som berättade att denne nu tänkte
stänga av penningkranen. 1 600 000 rubler hade August
fått, hette det, och de pengarna hade bara köpt en massa
olycka.
Hur
hade det då kunnat gå så illa? Tsarens första kända
reaktion kommer i ett brev från den 27 februari. Till kanslern
Golovin skrev han att nederlaget hade orsakats av feghet och
förräderi. Det sachsiska kavalleriet hade flytt utan att
skjuta ett skott och hälften av infanteriet hade kastat sina
vapen och följt exemplet. Det var endast den ryska hjälpkåren
som hade gjort sin plikt, men bara Gud visste hur många ur den
som ännu var i livet. Dagen därpå kunde tsar Peter informera
viceamiral Cruys om att ryssarna, efter sachsarnas flykt, hade
hållit ut i fyra timmar mot hela den svenska armén och därmed
vunnit ära inför hela världen. Varifrån han fått dessa
uppgifter är oklart, men de skulle komma att få stor betydelse
i rysk historieskrivning.
Den
9 maj återkom han till ämnet i ett bittert brev till kung
August. 5 000 ryska soldater var döda och nästan inga
fångna. Sachsarna hade däremot bara förlorat 700 stupade. En
tröst var att svenskarna hade 3 000 stupade och många
illa sårade.
Under
de sista årens av tsarens liv utarbetade hans
kabinettssekreterare Aleksej Makarov en historia över det stora
nordiska kriget . Makarov fick inte bara tillgång till
arkivhandlingar utan tog också in vittnesmål från deltagare.
Vi vet t.ex. att major Grigorij Ergolskij, som varit med vid
Fraustadt, i slutet av 1720 inlämnade en redogörelse för sina
upplevelser. I Makarovs arbete har mycket ändrats. De båda
arméerna har blivit ungefär jämnstarka och skulden för
nederlaget läggs nu på fransmännen. Rehnskiöld visste, heter
det, att det i den sachsiska kåren ingick tvångsrekryterade
franska krigsfångar som ogärna ville slåss mot svenskarna.
Det svenska anfallet riktades därför mot dem och de underlät
mycket riktigt att försvara sig. Som fransmännen dessutom
förfogade över 12 kanoner blev följderna mycket allvarliga.
Ryssarna sköt ett par salvor för tidigt och utsattes därefter
för en våldsam beskjutning från kanoner och handeldvapen.
Detta ledde till oreda i leden och när svenskarna sedan angrep
och drev bort det sachsiska kavalleriet blev paniken bland
infanteriet allmän. 4 000 sachsare stupade och 2 000
tillfångatogs och av ryssarna överlevde bara 1 600, vilka
lyckades ta sig bort från slagfältet. De fångna ryssarna
behandlades grymt, i enlighet med Karl XII:s order att inte
skona någon.
Den
i svensk historieskrivning bekanta "fångmassakern",
där det inte sällan sägs att alla ryssar dödades i samband
med slaget, skildras helt annorlunda i äldre ryska källor. Att
nästan 2 000 man ur hjälpkåren hade undkommit stod klart
kort efteråt och det ryska intresset för behandlingen av
fångarna fokuserades inte alls på själva slaget, utan på
något som skulle ha inträffat flera dagar efteråt. Den danske
diplomaten Just Juel berättar i en dagboksnotering från 1 mars
1710 att tsaren en vecka tidigare hade konfronterat Rehnskiöld
i samband med ett bröllop. Varför hade svenskarna, undrade
han, tre dagar efter slaget låtit mörda 600 ryska fångar?
Fältmarskalken ska ha svarat att han hade marscherat iväg för
att möta kung Augusts kår och inte hade känt till något om
saken förrän han kom tillbaka. Men varför hade han då inte,
invände tsar Peter, straffat de ansvariga?
Samma
version återfinns också i Carl Pipers dagbok. Den 14 oktober
1710 sammanträffade Piper och Rehnskiöld med ryska
förhandlare. Under diskussionen kom man in på behandling av
fångar och Piper begärde att svenskarna skulle behandlas
"honnêttare". Från rysk sida replikerades att
Rehnskiöld minsann inte agerat särskilt "honnet" då
han ett par dagar efter Fraustadt hade låtit massakrerar de
ryska fångarna. Rehnskiöld invände att han inte hade varit
närvarande, utan befunnit sig på marsch mot kung Augusts kår.
Det var general Mardefelt som förde befälet och han skulle,
efter vad som berättats för fältmarskalken, ha blivit tvungen
att döda några av fångarna eftersom de ville göra uppror.
1717
publicerade vicekanslern Petr Sjafirov en skrift som skulle
förklara varför tsaren hade gått i krig med Sverige. I denna
heter det att svenskarna vid Fraustadt hade tagit några hundra
ryska och sachsiska fångar. Fyra eller fem dagar efter slaget,
skriver Sjafirov, lät de svenska befälhavarna massakrera dessa
fångar.
Rysk
historieskrivning har ända fram till våra dagar hämtat sina
Fraustadtbeskrivningar ur framför allt tsarens brev och
Makarovs arbete. I den mån slaget alls getts något större
utrymme har fokus därför gärna hamnat på de ryska truppernas
heroiska motstånd mot övermakten. Ett påtagligt undantag
härvidlag är 1800-talshistorikern Ustrjalov, vars skildring
även innehåller de svenska och sachsiska versionerna. I
Sverige har vi förstås knappast någon anledning att förhäva
oss. Hur många svenska historiker har inte anammat den av Carl
Bennedich på 1910-talet konstruerade Rehnskiöldska
Cannaeimitationen, vilken ju som bekant helt saknar förankring
i det samtida källmaterialet?
Källor:
Gistorija
Svejskoj Vojny, Moskva, 2004
Juel,
J., En rejse til Rusland under tsar Peter, Köbenhavn, 1893
Peter I, Pis’ma i bumagi Imperatora Petra Velikago, T. 4:1-2,
S. Peterburg, 1900
Piper,
C., Grefve Carl Pipers dagbok hållen under hans fångenskap i
Ryssland, Stockholm, 1906
Sbornik
Imperatorskago Russkago Istoriceskago Obščestva, T. 39, S.
Peterburg, 1884
Sjafirov, P., A discourse concerning the just causes of the war
between Sweden and Russia : 1700-1721, Dobbs Ferry, 1973
Ustrajalov,
N., Istorija carstvovanija Petra Velikago, :1-2, Sankt
Peterburg, 1863
