Sachsiska
mörsare från Fraustadt
Såvitt
jag vet finns det ingenting dokumenterat om vad som hände med
det sachsiska artilleriet efter att det hamnat i svenskarnas
händer efter slaget vid Fraustadt. Om man jämför svenska och
sachsiska uppgifter råder det inget tvivel om så gott som hela
det sachsiska artilleriet erövrades av svenskarna: tjugonio 3-
och 6-pundiga kanoner, två 6-pundiga haubitsar och den enorma
tross av ammunitions- lastvagnar som förts med ut på
slagfältet. Endast en 3-pundig regementspjäs hade sachsarna
lyckats rädda undan i villervallan.
Bland
erövringarna fanns också fyrtiofyra mindre mörsare. Den
sachsiska armén hade fört med sig femtio sådana mörsare, och
alla utom sex hamnade alltså i svenskarnas händer. Av dessa
finns fyrtiotvå kvar i Statens trofékammare. Vad som hände
med övriga artilleripjäser är alltså mig veterligen inte
känt.
Jag
har fått tillstånd att här för första gången offentligt
publicera bilder på några av de sachsiska mörsarna från
Fraustadt.
Mörsarna
var avsedda att avfyra handgranater med, och ska ha varit
fördelade bland den sachsiska arméns grenadjärer – de
elittrupper som var beväpnade med granater. Enligt en av de
svenska berättelserna ska mörsarna ha använts i slaget, men
det verkar inte som att granatbeskjutningen orsakade något
bestående intryck bland svenskarna.
Det
måste ha varit svårt att pricka rätt. Handgranaterna –
ihåliga järnkulor fyllda med svartkrut – försågs med en
lunta (stubintråd). Längden på luntan avgjorde hur länge det
dröjde innan krutet tog eld och exploderade. Mot statiska mål
var det inte svårt att snabbt räkna ut hur lång luntan skulle
vara för att få den att explodera vid rätt tillfälle, men
mot rörliga mål på slagfältet måste det ha varit näst
intill omöjligt. De flesta granater sprang därför i luften
innan de slagit ner, eller en stund efter att de redan träffat
marken. Granaterna orsakade däremot ett fasansfullt ljud: de
tjöt, pep och i luften och smällde när de detonerade.
Oskar
Sjöström
